Det finns ett italiensk vin som sällan nämns, men som ekonomiskt väger mycket på sektorns balans. Lambrusco representerar en stor kommersiell framgång för vår vinscen, belönad både på den nationella marknaden och utomlands genom rekordförsäljning. I den italienska GDO, som för närvarande representerar cirka 2/3 av den totala omsättningen, är Lambrusco det mest sålda vinet i volym och det näst mest värdefulla efter Chianti, med 47 miljoner euro (2017-data). När det gäller utländska marknader nådde exporten av italiensk vin 2017 totalt 6 miljarder euro. Även inom denna sektor bekräftar Lambrusco sitt överklagande , med en export på över 250 miljoner, främst avsedd för Tyskland, USA, Kanada och Storbritannien. Frankrike, Kina, Ryssland och Japan.

Men vad är orsaken till Lambruscos stora framgång över hela världen? Visst är dess uttrycksfulla omedelbarhet , sin doftande frukt, sin fräschhet och ordspråkiga dricklighet. Det är ett enkelt vin att närma sig även för nybörjare, tack vare sin doft, ofta åtföljd av en naturlig brus och närvaron av en sockerrester, som dämpar dess surhet och gör den mjukare och mer övertygande på gommen. Det var dessa egenskaper som gjorde det till den stora framgången i USA, där det gjorde vin känt för många för första gången. Men när vi pratar om Lambrusco, bör vi prata om det i pluralis, för med termen Lambrusco är det vanligt att identifiera en familj av mörka bär vinstockar, som historiskt finns i Emilia Romagna-länderna: Grasparossa di Castelvetro, Sorbara, Salamino di Santa Croce, Maestri , Marani, etc. ... När det gäller dess ursprung härrör det troligtvis från en lång tämningsprocess och urval av antika sorter av Silvestris-vinstockar som är naturligt närvarande i den lokala floran. En något rustik och vild natur , av vilken vi kanske fortfarande hittar några spår i den typiska surheten och hårdheten, som kännetecknar dess aromatiska profil. När det gäller vinframställningsprocesser, det lämpar sig för många olika tolkningar. Vi går från torra till söta versioner, från stillbilder till glittrande eller mousserande med Martinotti-metoden eller i vissa fall också med den klassiska metoden. Precis för det breda utbudet av etiketter på marknaden, för dess atypiska röda karaktär , mycket fruktiga, färska och med få tanniner, är Lambrusco väldigt smidig vid bordet, där det finns många matchande tillfällen. Tack vare sin basiska surhet är den särskilt lämplig för åtföljande ganska feta rätter : från pålägg, till korv, kokt salami och cotechini, till huvudrätter baserade på fett och välsmakande fläsk.